Varför reser vi?

 

Ibland kan resor ge oss en känsla av personlig utveckling, av att vi är på väg att förverkliga något som legat och grott under vardagens och arbetets rutiner, och denna känsla kan i vissa stunder vara nästan berusande. Men tyvärr brukar den sällan hålla i sig efter att man återvänt hem – andens drömmar brukar ha svårt att klara trycket från den så kallade ekonomiska verkligheten.

För några år sedan falnade mitt intresse för att resa en smula, vilket fick mig  att börja fundera kring resandets drivkrafter. Men trots detta for jag på en kortare tur till Lissabon och Porto under sommaren. Min research före avfärden var inte var så omfattande som brukligt, men jag kunde inte låta bli att återknyta bekantskapen med den portugisiske författaren Fernando Pessoa (1888-1935), vars verk och tragiska liv gav mig oväntade idéer kring resandets roll i våra liv.

I boken Resa och skriva (2006) diskuterar litteraturvetaren Arne Melberg våra motiv till att resa och berör i det sammanhanget även Pessoas syn på detta ämne. En drivkraft som många säkerligen känner igen sig i är behovet att uppleva det Annorlunda och att få slippa den egna kulturen, åtminstone för ett tag. Vi kan fascineras av att komma till ett land där vi upplever att helt andra normer råder och att vi därför, under resan, kan släppa på våra egna. Andra kan känna en längtan efter att bli en ny människa, byta jag. Man är trött på sig själv och sitt eget mönster som man upprepat till leda, och man längtar efter en inre make over. För de flesta av oss brukar det sluta det med besvikelse – eller som Horatius så tänkvärt formulerat det: ” Himmel men inte själ byter den som seglar över havet”.

Melberg ägnar ett längre avsnitt åt Pessoas ovanliga inställning till resor. Pessoa värjer sig nämligen mot det fysiska resandet, som han anser vara ett hinder för den verkliga resan, vilken pågår i våra huvuden: ”Bara en ytterst svag fantasi kan berättiga någon till att behöva resa för att känna.” Han menar att allt vi har är de bilder och upplevelser som finns i våra huvuden, ett slags kunskapsteoretisk idealism, eller kanske till och med solipsism: ”Om jag inbillar mig något så ser jag det. Vad mer skulle jag göra om jag reste?”

Hans inställning kan uppfattas som en intellektuell lek, men han verkar faktiskt ha menat allvar; sedan han blev vuxen undvek han att resa och stannade i Lissabon. När man läser om hans liv framträder emellertid en mer komplicerad bakgrund till hans hållning än den Melberg diskuterar i sin bok.

Fernando Pessoa drabbades av flera tragiska händelser i sitt liv. Vid fem års ålder dog hans pappa och ett år senare hans yngre bror. Efter ytterligare två år gifte hans mamma om sig, och vid kajen i Lissabons hamn steg hon ombord på ett fartyg med sin familj för att resa till Durban i Sydafrika, där den nya maken var militärofficer.

När Pessoa var i sjuttonårsåldern återvände han till sin barndomsstad Lissabon och började inom kort att publicera litterära verk, men det skedde under så kallade heteronymer, påhittade identiteter som till skillnad från pseudonymer innehåller utförliga beskrivningar av ”författarna”. Forskare har räknat till att Pessoa använt närmare hundra sådana heteronymer. I flera av dessa verk skildrar han gärna fantasifulla resor, och i en av dikterna är betecknande nog själva kajen, den fysiska gränsen för avfärden eller hemkomsten, ett centralt motiv för diktjaget. Men själv lämnade Pessoa alltså inte Lissabon efter att ha återvänt.

 

 

Han tycks heller inte ha gått in i någon längre kärleksrelation. Emellertid uttryckte han starka känslor för en kvinna, Ophélia, som också besvarade hans intresse, men han drog sig snart tillbaka med förevändningen att ”starka känslor försvinner”. Dock tycks han hela livet haft kvar ett slags distansförhållande till henne i fantasin. I Orons bok uttrycker han sin längtan till en mer madonnalik kvinna, ”kvinnan före Syndafallet”. För Pessoa verkade ensamheten således vara viktigare än gemenskapen, drömmen och de egna sinnesförnimmelserna viktigare än omvärlden: ”Jag har aldrig älskat någon människa. Det enda jag älskat är mina egna sinnesintryck.” Han valde att försöka fånga livets meningsfullhet i dikten, i fantasin.

Det är inte speciellt originellt att påstå att det finns en spänning mellan avfärd och hemfärd, mellan ett sökande efter både att få uppleva något annorlunda och att få komma hem. Men för att försöka belysa denna spänning i anslutning till Pessoas ovanliga syn på resande vill jag använda några inslag i den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teori. Han menar att förlusten av den ursprungliga enheten mellan barnet och modern är ett trauma som innebär att vi resten av livet i alla våra projekt och relationer söker ”återupprätta” denna förlorade imaginära enhet.

Visserligen inser vi efter den oidipala fasen att enheten är omöjlig, att moderns begär riktas mot den symboliska fadern, och att enheten därmed för alltid är bruten. Barnet måste istället gå in i språkets symboliska ordning och delta i kulturen och samhället. Denna utveckling kan ses som en resa från en paradisisk ursprunglighet till den osäkra och främmande omvärlden, där språket och talet blir de redskap med vilka man ständigt försöker re-presentera och re-konstruera den förlorade ursprungligheten.

För Pessoas del verkar de tragiska händelserna i hans liv allvarligt ha försämrat hans möjligheter att finna en väg till upplevelsen av en hemkomst. Hans val att stanna på den ort som representerar den tidigaste barndomen, att avstå närhetsrelationer och att resa endast i fantasin kan ses som ett drastiskt försök att lösa konflikten mellan det omöjliga återvändandet och resan ut i samhället och kulturen via språket. Pessoas liv framstår som en solitär odyssé i ett imaginärt universum, där han prövar en mängd olika ”narrativa jag” men aldrig lyckas uppleva någon hemkomst. I Orons bok diskuterar han med brutal klarsyn förklaringar till sin känsla av misslyckande: ”Hur annorlunda skulle jag inte ha varit om man hade gett mig något av den ömhet som kommer från magen och bärs fram av kyssarna som trycks mot det lilla ansiktet!” Orden kastar ett förklarande ljus över hans egenartade val av livsväg.

Några dagar före min hemresa, när jag är ute och vandrar i de äldre kvarteren i Porto, blir jag stående framför ett öde hus med utsikt över hamnen. Jag funderar över en versrad i en dikt som är undertecknad Ricardo Reis, en heteronym som enligt Pessoa var läkare och poet här i Porto: ”Du väglöse vandrare som famnar dina mödosamma dagar som vore de fång av hårda vedklampar, se till att utan illusioner förverkliga livet”.

Jag betraktar det tillbommade huset och har väl egentligen redan avfärdat Pessoas till synes fruktlösa vägval mot en livsmening, då en absurd tanke plötsligt dyker upp i min föreställningsvärld: Kan huset framför mig ha varit Reis barndomshem? Jag tvekar, kan inte förmå mig att gå härifrån. Pessoas imaginära universum lockar till slut in mig på tomten och fram till huset. Jag trycker försiktigt ned handtaget för att se om porten är öppen.

Den är låst. Jag försöker ytterligare en gång, innan jag vandrar vidare – en aning besviken.