I boken Resa och skriva (2005) undersöker litteraturvetaren Arne Melberg utmärkande drag för reseskildringar och vilka strategier som en reseskribent behöver förhålla sig till. Boken är naturligtvis intressant för alla som tycker om att skriva reselitteratur, men den innehåller också mycket av värde även för den som skriver skönlitteratur.
Då denna sajt också handlar om att just resa och skriva kan det vara på sin plats att lyfta fram några av de iakttagelser som Melberg presenterar i sin bok. Innehållet i detta inlägg, «Resa och skriva», publiceras i omgångar med början i några förhållningssätt som reseskildraren intar när denne väljer att skriva inom just reselitteraturen som genre. (För tydlighetens skull används Melbergs kapitelrubriker. Bilderna har inget med Melbergs bok att göra)
Reselitteraturen och sanningen
Melberg menar att man ofta tänker sig att reselitteraturen har en dokumentär karaktär, vilket innebär ett slags objektivt förhållningssätt till det som skildras, medan den litterära texten däremot består av fiktion, som möjligtvis är subjektivt sann men inte refererar direkt till verkligheten. Denna spontana distinktion vill Melberg ifrågasätta. Han menar att reselitteraturen lånar grepp och metoder från det skönlitterära skrivandet och därmed åstadkommer en fiktivisering av texten.
Så istället för denna traditionella indelning tänker han sig litteraturen som ett koordinatsystem med tre axlar som korsar varandra: lyrik/prosa, sanning/fiktion och sant/falskt. Litteraturen rör sig mellan dessa poler på de tre axlarna. Reseskildraren vill göra sin text läsvärd och använder i detta syfte olika litterära grepp som då i någon mån kan minska sanningshalten i berättelsen. Ett vanligt grepp är till exempel att i reseskildringar använda presens, trots att texten är skriven efter att händelserna redan inträffat. Anledningen till valet av tempus är att skapa en större närvarokänsla, som också stärker intrycket av att skribenten var där/är där, att skribenten således är vittne till det som inträffar. I själva verket är texten skriven i efterhand när minne och glömska förvanskat det återgivna, men greppet att använda presens som tempus verkar medföra att texten framstår som mer sann, och kanske medför presensformen att texten ligger närmare skribentens upplevelse av händelsen, närmare skribentens perspektiv.
Ett annat litterärt grepp som Melberg tar upp är style indirect libre (inlevande framställning, erlebte rede) det vill säga att i tredje person återge vad någon säger eller tänker utan att explicit ange att personen uttrycker det. Metoden är enligt Melberg flitigt använd av bland andra Kapuściński, t.ex. i ett reportage där Kapuściński berättar om en gammal man: «Han vet vad törst är och vad det är att vara mätt». Melberg ställer frågan: «Vem är det som talar i sådana fraser? Kapuściński eller ‘den gamle’?»
Melberg avslutar kapitlet med en hänvisning till Nietzsche och perspektiviskt seende. Även «objektiviteten» kräver en mångfald av olika affekter och perspektiv för att kunna skapas, då verkligheten, enligt Nietzsche, i själva verket är en subjektiv tolkning av omvärlden. Fler subjektiva tolkningar ökar därmed kunskapen om den så kallade verkligheten. En metod för detta kan vara att utnyttja fiktionens verktyg.
