Café Arenas, Plaça de la Drassana

(Palma de Mallorca, 2017 )

Ånyo en frukost på Café Arenas, stället som alltid tycks ha öppet. Man kan aldrig komma för tidigt, man kan heller aldrig komma för sent. Alltid är man välkommen. Servitrisens hand på axeln när man beställer en cafe con leche och en bocadillo. Utbudet är inte oöverskådligt. Smörgåsar med olika pålägg. Några kryddstarka oliver bredvid. Under söndagens frukost vid bordet intill sitter ett par barnfamiljer som får svenska fotbollshuliganer att låta som biblioteksbesökare. Måndag morgon samlas pensionärerna, änkor och änkemän pratar över borden. Efter en stunds konverserande flyttar de över till varandra.

Solen svänger runt de stora platanträden som omgärdar statyn, vilken utgör torgets medelpunkt, och solstrålarna lyser upp caféets utserveringen. Den åldriga kvinnans silvriga hår glimmar i solskenet. Det är de sista dagarna i oktober så ingen flyttar  in i skuggan, men de vänder sig och låter solen värma deras ryggar. Några män som sitter inomhus har redan avverkat några partier kortspel under ivrigt parlerande.

Kaffet är gott och det är en bra plats att börja dagen. Man samlas med sin flock och äter något, dricker en kaffe och pratar. Det verkar inte vara så noga vad som sägs. Man liksom dras in i alla andras samtal. När ett litet barn gnäller vid ett bord ropar en gammal man något till barnet från andra sidan uteserveringen och föräldrarna svarar, varpå några kvinnor vid ett tredje bord också lägger sig i. Samtalsämnet far runt som en flipperkula mellan borden och det är fritt fram för vem som helst att yttra sig.

En känsla av medlemskap i en flock smyger sig på mig och utmanar och ifrågasätter min individualistiska suveränitet – en intuition som plötsligt går i dagen och som handlar om att välja sida, dock oklart hur alternativen egentligen ser ut. Eller vill man inte se dem?

Varifrån fick man egentligen föreställningen att det måste finnas något mer sublimt i tillvaron, det vill säga utöver denna enkla gemenskap? I årtusenden har filosoferna sökt de stora sanningarna om livets innersta mysterium. Och lika länge har väl deras tankemödor inte lyckats något vidare. Ständigt har man fått oss att tro att dessa snillen funnit vad vi alla söker efter. Och vi har trott dem, även om vi inte förstår vad de skrivit. Ofta får dessa tänkare och utforskare i döden stå staty efter ett liv av ofullgångna tankar. Och alltid står de staty ensamma.

Och som av en slump  står just här på Plaça de la Drassana en viss Jaume Ferrer staty, en man om vilken källorna påstår att han 1346 begav sig iväg med en galeas längs den afrikanska västkusten – bortom gränsen för det utforskade, non plus ultra – i sökandet efter Rio del Oro, Guldfloden, där man kunde lasta båten full med guldklimpar inför sin hemfärd. Enligt källorna tycks det inte som om någon känner till Jaume Ferrers öde. Tydligen lyckades han aldrig återvända hem. Kanske seglade de i kvav några sjömil efter sin avfärd. Nu har man emellertid rest en staty över hans storslagna projekt.

På caféet nedanför statyn sitter personer som förmodligen aldrig korsat okända oceaner efter guld som kunde gjort dem rika och odödliga, och kanske är de flesta av gästerna här så trångsynta att de aldrig funderat djupare kring hur det åtråvärda guldet en gång skapades genom en kollision av neutronstjärnor kanske 150 miljoner ljusår från vår horisont, ett avstånd som vi idag knappast vill definiera som jättelångt bort, som non plus ultra. Nej, här sitter människor och tjattrar som om de nöjda med sin anspråkslösa och banala tillvaro. Till på köpet verkar de trivas tillsammans med varandra. Kanske borde man skämmas å deras vägnar. Nåja, ingen här torde väl få någon staty rest över sitt liv. Och detta är vi nog alla väl medvetna om. Se där, en tröst för alla dem som hoppas få stå monumentalt förstenade för sina grandiosa idéer.