Jag hade återigen drabbats av en plötslig längtan efter att lära mig något nytt. Hela mitt liv hade jag ägnat åt att studera ämnen, vilka handlat om att förstå människors tankeliv och den mening som vi uttrycker i våra handlingar. Sedan några år tillbaka hade det emellertid börjat gå upp för mig att de eventuella insikter jag fått genom mina studier inte efterfrågades på marknaden utan i bästa fall betraktades som ett lättjefullt tidsfördriv, i värsta fall som en kränkande provokation mot hela samhällsapparaten. Kanske var det inte så illa att man i dagsläget ville förbjuda sådana studier, men i debattartiklar hade synpunkten framförts att andra dyrt fick betala för denna nöjesläsning, som inte kunde betraktas på annat sätt än som kostsam lyxkonsumtion. Därför hade jag denna gång lämnat universitetens utbud och sökt mig till studieförbundens hemsidor, för att pröva något ämne som var mer samhällsnyttigt och som skulle kunna leda till att jag i framtiden kunde få en bättre ekonomi.
När jag hade klickat mig runt på deras hemsidor hade jag försökt att blunda för allehanda roliga kurser i sådant som ansågs självförverkligande och hade istället fokuserat på ämnen som efterfrågades av aktörerna på marknaden. Till slut hade jag hittat en intensivkurs i företagsekonomi och entreprenörskap, vars introduktion skulle gå av stapeln en helg som passade mig utmärkt. Naturligtvis hade jag insett att kursen knappast skulle ge någon snabb ekonomisk utdelning, men det var ändå en början, en möjlighet av få smaka på något matnyttigare, så att säga.
Jag hade just varit på väg att anmäla mig till denna kurs, då jag på hemsidan av en slump råkat få se att det samma helg även fanns en intensivkurs i släktforskning, ett ämne som hade lockat mig under många år, men som aldrig motiverat mig tillräckligt för att lägga en kväll i veckan under en hel termin. Visserligen hade jag inte fått helt klart för mig vad det var jag ville få reda på genom att undersöka min släkts historia. Framför mig hade jag sett ett oändligt antal okända lantarbetare, sekler tillbaka, och känt mig osäker på vad jag skulle ha för nytta av få veta namnen på dem, men denna helg var kanske chansen att ta reda på det. Sagt och gjort, företagsekonomi och entreprenörskap skulle väl kunna vänta ett tag till.
När helgen för kursen plötsligt dök upp i min kalender var min motivation inte särskilt hög. Jag var fortfarande tveksam till vad mina anonyma anfäder hade att berätta för mig . Men avgiften var redan betald och egentligen hade jag ändå inget annat för mig den helgen.
Redan när jag steg in genom dörren till studieförbundets lokaler åldrades jag tio år. Medelåldern bland deltagarna på släktforskningskursen var som förväntat hög, men jag hade ändå inte riktigt insett vad det skulle kunna innebära för min självbild. Oförberedd befann jag mig i en grupp människor som vänt framtiden ryggen och nu med ett slags långsamhetens energi riktade sitt intresse mot de döda.
Det visade sig också att den äldre kvinnan som höll i kursen var själva sinnebilden för släktforskning. Det var sällan man stötte på dessa människor längre, de som helt och hållet var nöjda med sig själva och det liv de levt. De önskade inget utöver det de redan hade och deras leende var milt och vänligt och de ville alla väl. Om någon på vår helgkurs sa något olämpligt, lyckades hon göra något trevligt av det och fick alla att må bra, och den som sagt det man inte fick säga hade upprättats och inkluderats i gemenskapen utan att någon egentligen märkt hur det gick till. Och vi hade alla lärt oss att tänka oss för nästa gång – en gång var ingen gång. Hon personifierade den goda modern som med tålmodighet och gott humör såg framtiden och döden an med tillförsikt och tacksamhet. Decennier hade hon ägnat åt att spåra upp sina släktingar i världens alla hörn och dessutom besökt dem och delat med sig av sina kartläggningar och fått motta deras spontana tacksamhet över att få kännedom om alla släktingar som de inte visste att de hade. Hon var släktforskningens Paulus. Blodet knöt hennes släkt samman i ett nät av församlingsmedlemmar som tillsammans hade tillit till och kämpade för sin släkts framgång, oftast utan att ens veta om det. Tjuvar eller lättsinniga som begått lönskaläge skrattade man åt som kuriösa inslag i släktens annars solida utveckling mot ständiga framgångar, och man hyste en trygg förvissning om att deras släktmedlemmar alltid kunde räkna med att få sin del av det goda, oavsett nödår eller olyckliga orättvisor. Kursledarens saktfärdighet och mildhet spred sig i rummet och på något förunderligt sätt blev vi alla symboliskt medlemmar i hennes genuint trevliga släkt, åtminstone under tiden som intensivkursen pågick, och fick genom hennes nåd även symboliskt ta del av de vetekransar som varje helg ställts fram på bordet i denna släkts hem under evärdliga tider. Som bevis för vår tillhörighet skulle det under rasten undfägnas oss just en vetekrans, visserligen inköpt för kursavgiften, men vem ville vara småsint en dag som denna?
Hon hade redan satt på kaffet och vetekransen fanns uppskuren i fikarummet, så att allt skulle vara färdigt när vi tog vår välförtjänta rast.
Till min förvåning var de flesta av kursdeltagarna inte alls ute efter en rik eller adlig anfader, tvärtom. När kursledaren lät varje deltagare berätta varför de ville börja släktforska, framkom det att många redan visste att de var ättlingar till ett barn som hade fötts med kyrkoböckernas benämning u.ä., utanför äktenskapet. I undertexterna till deras berättelser fick man en känsla av att de inte ville klaga på hur deras liv gestaltat sig, men att något ändå saknats dem, att livet kunde blivit annorlunda. Det var något vingbrutet över deras sätt att berätta om sina liv.
En man i sjuttioårsåldern beskrev målande hur han mindes att han som barn upplevt en eldsvåda, där ett stort hus stod i flammande lågor mitt inne i staden och hur brandbilar med stegar och tjutande sirener passerat alldeles intill honom. Av sina föräldrar hade han emellertid fått veta att det bara var hans påhitt eller fantasier. I vuxen ålder, efter att föräldrarna dött, uppdagades att han som liten varit på barnhem och blivit adopterad av dem som han trodde var sina biologiska föräldrar. De hade alltså valt att inte berätta sanningen för honom. Av en slump hade han fått veta hur det låg till genom att någon hade uppmärksammat honom på hans speciella personnummer och informerat honom att man förr i tiden gav detta nummer åt barn som var på barnhem.
Han avslutade sin berättelse med att det varit en omtumlande upplevelse att efter så många år få reda på sin bakgrund, men att det konstigt nog också var en lättnad. Vissa små signaler och dolda budskap under hela hans uppväxt hade han aldrig förstått då, men efter att han fått veta sanningen hade de fått en förklaring och blivit begripliga, och genom efterforskningar hade han också lyckats komma fram till vilket barnhem han varit placerad på som liten, och att det faktiskt inträffat en stor eldsvåda alldeles invid barnhemmet under den tid han vistats där.
Hans minnesbild av eldsvådan, som varit så stark, hade alltså visat sig vara riktig och genom avslöjandet hade han fått tillbaka ett litet fragment av sin egen historia. Han gissade att föräldrarna trott att alla skulle tjäna på att beskriva det förflutna på ett konfliktlöst sätt, så att alla blev en naturlig del av samma gemenskap.
Det blev tyst runt bordet efter att han berättat om sitt liv. Allt som hördes var slammer av porslin i fikarummet.
En annan man, som för övrigt var osedvanligt lång, berättade i förtroende och med återhållen stolthet för mig, att han av en slump upptäckt att en av hans anfäder hade ägt en fastighet i centrala Stockholm under tidigt artonhundratal och att han dessutom hade en annan manlig anfader som hade varit grenadjär i det militära. Det senare lät som en högt uppsatt funktion, men han hade ännu inte hunnit ta reda på vilket nationellt uppdrag denne ansvarat för. Jag var själv osäker på vad en grenadjär sysslade med och gjorde en snabbsökning på nätet som gav vid handen, att hans anfader troligtvis varit en osedvanligt lång soldat som rusat fram mot fiendelinjen och kastat en granat för att sedan skyndsamt återvända till den egna linjen utan att bli skjuten på kuppen, vilket inte lät som en åtråvärd uppgift för andra än kanske den livströtte. Men ändå, det kvarstod likväl en osäkerhet kring det fransklingande ordet grenadjär och måhända skulle det senare kunna visa sig vara ett mer prestigefyllt uppdrag, kanske livvakt åt kungen om han hade tur. Han hade emellertid blivit så inspirerad av en möjlig ärorik historia att han under många sömnlösa nätter i sin villa samlat en hel pärm med uppgifter om sin släkt, och när de andra deltagarna lågmält berättade sina berörande historier, satt han tyst med händerna vaktande på sin pärm och nämnde inget om de historiska fynd som låg förborgade i dessa annaler och som fick honom att sitta som i givakt.
Där satt vi alla som lärjungar runt vår mentor, denna sierska, som besatt kunskapen att lotsa oss in i en ny värld av framgångar eller tragedier. Bar vi på förfäders gener som kunde åstadkomma stordåd eller skulle vi kanske lämna helgkursen med förlorarens insjukna gestalt? Det var frågan.
De gamla skrifterna letades fram och timmar ägnade vi åt att i spänd förväntan följa prästernas svårlästa handstilar med fingret utefter bokstävernas vidlyftiga bågar.
Som jag redan insett, eller befarat, dök mina anförvanter upp i rullorna som ansiktslösa soldater i en armé av lantarbetare som morgon efter morgon rest sig upp ur den hårda sänghalmen och begett sig till arbetet för att sedan återvända utmattade till det trångbodda kyffet. Ett helt liv längst ner på stegen med en orealistisk dröm att kunna ta åtminstone ett enda kliv uppåt.
Jag kom att tänka på en artikel som jag hade råkat läsa för något år sedan. En amerikansk professor i ekonomi hade undersökt den sociala rörligheten i Sverige och kommit fram till att den var försumbart högre idag än på sjuttonhundratalet. Sverige hade egentligen inte högre social rörlighet än Indien. Jag ville diskutera hans intressanta påstående med de andra deltagarna, men när jag vände mig mot kursledaren insåg jag att ett sådant samtalsämne kanske inte passade sig på en släktforskningskurs. Dessutom hade en annan person runt bordet redan tidigare i något sammanhang råkat undslippa sig ordet förtryck, och därmed var förmodligen kvoten fylld för denna helg.
Vi hade mödosamt tagit oss allt djupare ner i husförhörslängdernas korthuggna klassificeringar av våra förfäder och jag befann mig i närheten av den lägsta kretsen, när vår ledsagarinna meddelade oss att det var dags för rast. Vetekransen väntade.
Vi reste oss tankfullt och sträckte på våra stela leder, vankade långsamt mot fikarummet, log medlidsamt och missmodigt mot varandra och inte många kommentarer utbyttes.
I fikarummet blev vi stående i förvirring och såg oss skumögt omkring. Inget kaffe och ingen vetekrans! Vår ledare kunde inte förstå vad som hänt, eftersom hon redan före lektionen förberett allting, och så började hon leta efter rummet där en annan helgkurs pågick.
Under tiden diskade jag några koppar som stod kvar på diskbänken och begrundade att mina förfäders långa arbetsdagar inte ens räckt till en vetekrans, åtminstone inte på deras eget bord, men säkerligen hade deras arbete räckt till åtskilliga vetekransar på någon annans bord. Men vad skulle jag göra med deras anonyma namn? Föra in dem i ett släktträd, som jag ramade in och satte upp på väggen? Ingen av dem trädde fram och sa något till mig. De hade lärt sig att tiga. Sexårig folkskola, katekes, lydnad och arbete. Tystnad.
Efter en stund kom kursledaren tillbaka och sa med sin milda och vänliga röst att en annan grupp tydligen tagit kaffet och kransen. Hon skrattade godmodigt åt tilltaget. En vetekrans var ju inte hela världen!