Han var på väg hem från närbutiken med ett paket ägg och några potatisar i en kasse. I kylskåpet hade han en liten bit ost som han kunde panera. Det duggregnade men han hade bara ett hundratal meter innan han var hemma. Han vek upp jackkragen. Tråkigt helgväder, men å andra sidan hade han lovat sin chef att skriva rent dokumenten som måste vara klara på måndag, så han hade att göra.
Plötsligt stannade han på trottoaren. Han såg sig omkring.
Det var som om kroppen hade registrerat något, utan att han egentligen var medveten om det. Visst fanns det något främmande där!
Han tittade tillbaka varifrån han kommit, men kunde inte upptäcka något särskilt: hållplatsen där han varje dag steg på spårvagnen till jobbet, en närbutik med några flaggor som gjorde reklam för glass, en papperskorg och på andra sidan gatan en pizzeria där några kvinnor satt på uteserveringen under markisen och drack öl, rökte och hostade. När han vände sig om och granskade vyn åt andra hållet, såg han endast en äldre man som passerade korsningen med sin hund på väg in i parken. På himlen såg molnen lika gråa ut som åt andra hållet.
Märkligt.
Han kunde inte förmå sig att fortsätta gå. Blundade ett kort ögonblick för att försöka bestämma sig för hur han skulle göra. Det var då han upptäckte vad som fått honom att stanna upp. Där fanns ett ljud som inte brukade vara där…
Visst lät det bekant på något sätt, men ändå främmande!
Han hade svårt att sortera upplevelsen, att identifiera ljudet och sätta ord på det. Det hörde nog inte hemma på gatan.
Han försökte beskriva det för sig själv. Det var liksom ett surrande ljud… Nej inte surrande, snarare som en katt som spann… nej, nej, inte det heller! Det var mer ett återkommande, rytmiskt ljud… nästan som ett suckande. Han kände så väl igen det, men ändå ville informationen inte riktigt tränga fram. Ljudet var förhållandevis högt och tydligt, så det var inte av den anledningen som han hade svårt att hitta ord för vad han hörde. Det var som att det saknades något i hans hjärna, en funktion, som kunde sätta ord på sinnesintrycken.
Ett obehag drabbade honom plötsligt. Hade han fått en liten stroke, utan att han lagt märke till det? Han slog bort tanken och fortsatte sina funderingar.
Det var nästan som att ljudet kom från en parallellvärld någonstans i universum, men sånt trodde han inte på.
Konstigt, orden hade fastnat. Kunde liksom inte nå fram.
Han höll påsen med potatisarna i ett stadigt grepp och var på väg att strunta i ljudet och istället fortsätta hemåt, då fördämningen i hans hjärna brast. Plötsligt fanns all information tillgänglig för att namnge det märkliga hörselintrycket.
Men… kunde det verkligen vara på det viset?
Han stod still och ansträngde sig att lyssna förutsättningslöst. Nu förstod han varför han haft svårt att hitta orden. Men ute på gatan…
Det var ju några som höll på att…
Han höll andan och lyssnade.
Jovisst var det så…
Han såg sig försiktigt omkring. Ljudet kanske inte var så högt, men ändå väldigt tydligt och hörbart ända ute på gatan. Han tittade på kvinnorna som satt på uteserveringen. Att döma av deras kroppsspråk hördes det antagligen inte dit. Å andra sidan var det kanske inte många ljud som kunde överösta deras kraxande.
Vad skulle han göra nu? Hur länge kunde han stå kvar och lyssna?
Om några kom gående skulle de tro att han stod där och tjuvlyssnade. Han såg sig omkring men ingen var i närheten, så han behövde inte oroa sig. Han sneglade uppåt fasaden för att se vilket fönster som stod öppet, men alla var stängda. Konstigt att ljuden kunde gå rakt igenom väggarna och höras så tydligt, trots att de ändå var så milda och nästan svaga.
Det var verkligen motsatsen till ett hetsigt möte med åtföljande utrop, det var mer som ett lugnt vaggande… ett stilla vaggande som var så entonigt repeterande att det nästan framstod som en meditation. Han stod stilla med ögonen nästan slutna… Som om deras aktivitet var avsedd att sekund för sekund sprida sig som en mild vällust… i kroppens alla celler… Det lät nästan overkligt … ett erotiskt möte som följde en gyllene formel, som kunde dra ut på det i evighet.
Som om de lämnat allt bakom sig och stängt dörren, för att aldrig mer återvända.
Han vände sig om för att se om det möjligtvis kunde komma från fastigheten på andra sidan gatan. Visserligen kunde han nästan svära på att de höll på högst några meter från där han stod, men å andra sidan kunde det ibland uppstå märkliga akustiska fenomen som lurade även den mest övertygade. Men inte heller på byggnaden tvärs över gatan kunde han upptäcka något fönster som stod öppet.
Ljudet fortsatte i samma lugna tempo. Som om paret inte alls tog hänsyn till världen och alla människor som fanns runt omkring, och han började sakta irritera sig på deras uppträdande. Självklart fick väl folk hålla på hur de ville, men det var ju inte säkert att alla skulle vara intresserade av att lyssna till deras stönanden! Det kostade ju inte så mycket att ta lite hänsyn till andra, som kanske råkade ha annat för sig vid det detta tillfälle än att just hålla på med sånt.  Om man till exempel lagade mat måste man ju inte göra det på ett sätt som involverade alla andra i aktiviteten. Som att man skulle stå i fönstret och läsa receptet högt ut över gatan, om och om igen!
Det rytmiska stönandet ändrade varken volym eller intensitet, ens för en sekund. Det kunde väl räcka nu! Det var så förbannat stabilt att det nästan var övernaturligt! Som om de var några jävla knullmaskiner! Kanske var det något tantriskt New Age-flum de höll på med! Knulla sig hela vägen till paradiset eller något sådant! En livslång resa. Jobbade de inte? Det måste väl finnas något annat i livet än att bara knulla! Så jävla fattigt! Vart var människan på väg? Och förresten, hur gick arbetsdelningen till nuförtiden? Vissa jobbade skiten ur sig hela veckorna, år efter år, under tiden som andra bara låg och knullade… knullade för alla dom som arbetade så mycket att de inte ens orkade få upp den! Dessutom till en skitlön som inte räckte till annat än potatis och en ostskalk, och ett ägg kanske. Fy fan!
Han stod kvar och vred sig runt och bytte fot flera gånger, men kunde ändå inte bestämma sig för att gå därifrån. Han tittade på påsen med potatisarna, vände sig om för att se om inte någon person kunde komma så han fick anledning att ta sig därifrån, men av någon märklig anledning var det plötsligt inte en käft som råkade ha något ärende på denna annars så livliga gatjävel!
Han började sakta inse att med denna stabila och lågintensiva rytm skulle inget avgörande inträffa på många timmar, och om han inte lyckades ta sig därifrån skulle han få stå kvar där på trottoaren hela eftermiddagen, kvällen och säkert hela natten med sin förbannade påse. Hela livet hade han utbildat sig och jobbat för att längre fram få njuta av livets goda, och den tanken hade hållit honom igång under alla år… Långa arbetsveckor för att avnjuta en ostskalk på helgen? Var det hans liv – en ostskalk?
Han undersökte återigen husfasaden med blicken för att kanske upptäcka en ventil genom vilken ljudet kunde nå ut på gatan, men utan något resultat denna gång heller. Det var ett mysterium! Var det någon som skojade med honom? Dolda kameran? Han ryckte till, såg sig försiktigt omkring, böjde sig ner och kikade försiktigt in i bilarna som stod parkerade vid trottoaren.
Men alla förnuftsmässiga lösningsförslag avlöstes av det osvikliga, rytmiska stönandet som liksom hånade alla hans försök att behålla fattningen. ”Det kan väl för helvete vara dags att sluta nu… eller åtminstone ta en paus!”, utropade han tyst för sig själv.
Han tog uppgivet några obeslutsamma steg än åt ena hållet än åt ett annat. Plötsligt när han snurrade runt på stället tyckte han sig uppleva att ljudet skiftade en aning i styrka, och han fortsatte att flytta sig inom de ynka kvadratmeter som det kunde röra sig om. Mycket riktigt! När han stod nära husfasaden upplevde han att det var som om ljudet kom från väggen rakt bakom honom. Han vände sig om och granskade fasaden med nyfunnet hopp: inget fönster öppet, ingen ventil, inga sprickor i väggen. Nära fasaden fanns endast en parkeringsautomat. Parkeringsautomat…
Han hade väl sett den tidigare, men ändå inte. Han tog ett steg fram mot maskinen. Han hörde då stönandet tydligare än tidigare. Han gick sakta runt automaten och kunde äntligen lokalisera att ljudet faktiskt verkade komma från denna. Han tittade oförstående på den. Tanken att parkeringsautomaten på något sätt skulle vara förbunden med ett utrymme under gatan eller fastighetens källare verkade lite långsökt, samtidigt som det skulle kunna vara möjligt att paret hittat ett källarutrymme under trottoaren. Men på vilket sätt skulle automaten ha förbindelse med källaren så att ljudet fortplantade sig upp i apparaten? Kanske via elledningen? Höll de alltså på i ett hålrum under hans fötter?
Han gick närmare automaten och lade örat tätt intill. Ljudet hördes plötsligt väldigt tydligt. Knulljudet kom verkligen från parkeringsautomaten! Han förstod ingenting. Hur var det möjligt? Han flyttade örat utefter maskinens sidor och upptäckte att framsidan var den plats ljudet hördes allra tydligast. Han tryckte örat hårt mot biljettspringan. Men vad tusan!… Därinne i maskinen pågick det! Ljudet hade en fast men lugn rytm utan minsta skiftning. Som om den stadigt underhöll den där stilla, växande lusten. Han lyssnade på de utdragna suckarnas jämna rytm och förstod att paret hittat platsen, där de skulle stanna kvar i en stillsam extas för resten av livet, till världens undergång. I en parkeringsautomat?
Vad skulle han göra nu när han hittat källan? Han kunde ju inte bara gå hem och steka potatis. Borde han göra någon uppmärksam på vad som höll på där under jorden, och sedan agera tillsammans för att närmare granska vad som pågick. Där fanns ju eventuellt en risk att allt kanske inte gick rätt till. Båda kanske inte var med på det till exempel. Saken borde säkerligen kontrolleras. Samtidigt ville han inte vara den som ensam drev saken om det kanske skulle bli en process. Egentligen var han på väg hem för att äta och hade ofrivilligt hamnat i en situation, där han plötsligt blivit ansvarig för att ärendet hanterades korrekt. Visserligen var det bara han som upptäckt vad som tilldrog sig, och han skulle utan vidare kunna gå hem och inte bry sig mer om det han uppmärksammat. Samtidigt var det något oförskämt i detta att låta det där ljudet sprida sig ut på gatan genom en parkeringsautomat, som användes av vanliga människor vilka var helt oförberedda på vad som skulle möta dem när de närmade sig maskinen i god tro. Han ville ogärna låta det passera utan en tillrättavisning… eller åtminstone en kommentar som handlade om normer och värdegrund.
Han såg sig omkring. Det här var inte hur han tänkt sig helgen!
Men när han stod där och funderade började ljudet sakta att skifta karaktär. Ljudet var visserligen hela tiden detsamma, men något i hans perception började förändras.
Från att ha varit ett tydligt knulljud övergick det till att låta mer som något annat, som ett mekaniskt ljud. Han blev förbryllad. Plötsligt lät det som att någon mekanism i parkeringsautomaten hängt upp sig. Han försökte kika in genom springan. Mycket riktigt! Hjulen därinne verkade snurra för att leverera biljetten genom den smala springan, men inget papper kom ut. Proceduren upprepades gång på gång, med några sekunders intervall.
Hela situationen föreföll honom märklig. Inte kunde han ha tagit miste på dessa helt olika ljud! Han lade återigen örat intill maskinen för att försäkra sig om att det verkligen var rätt uppfattat av honom, och sedan avlägsnade han sig några meter från apparaten och lyssnade på det avstånd där han tidigare stått.
Han hörde tydligt hur maskinen hakat upp sig och inte alls lät som det där ljudet… Han kunde väl inte ha misstagit sig så fatalt! Han blundade och ansträngde sig för att få det att framstå som något annat än en trasig maskin, men det ville sig inte riktigt, vilket gjorde honom en aning osäker på att han verkligen var på rätt väg. Men efter en stund avtog hans koncentration och tankarna for iväg, och då… då hörde han plötsligt knulljudet igen!
Han vände sig blixtsnabbt om. Visst var det automaten! Visserligen bytte ljudet gestalt nästan omedelbart efter att han vänt sig mot maskinen igen, men nu var han helt säker! Äntligen hade han hittat förklaringen!
Tyvärr kunde han inte själv styra mellan de två sätten att uppfatta ljuden. Ju längre han stod kvar där desto svårare blev det att framkalla knulljudet igen, vilket gjorde honom lite missmodig. Men saken var äntligen avgjord!
Skönt, då behövde han inte längre ta ansvar för att aktiviteten utreddes! Han stod stilla en stund och andades djupt för att hämta sig från anspänningen.
Axlarna sjönk ner och han rättade till kragen på jackan som veckats när han pressat örat mot springan.

Han vände ryggen mot automaten och lät blicken vandra. Vart var han på väg? Det såg ut som att det var bättre väder på gång. Det plingade glatt i dörrklockan till närbutiken när ett barn kom ut med en glass i handen, och från uteserveringen hördes gemytliga skratt. Det hade slutat regna och han erinrade sig att han ju var på väg hem för att steka potatis och ägg och panera en bit ost. Det skulle bli gott, han kände sig hungrig.
En solstråle bröt fram mellan molnen och han knäppte upp jackan i halsen och gjorde sig beredd att gå därifrån. Så tog han ett par bestämda steg, men stannade plötsligt…
Han ville göra ett sista försök att höra det där ljudet igen.
Han stod helt stilla med påsen i handen.
Blundade. Lyssnade. Han höll andan och koncentrerade sig. Försökte se paret framför sig. När de höll på. Famnen, den utdragna sucken…
Dunkla och vaga minnesbilder dök upp i hans inre, men försvann snart igen…
Det enda han hörde var hjulen som snurrade, och snurrade…

 

 

Av Morgan Svensson