Barcelona, ett okänt café i de gotiska kvarteren

Den gröna papegojan

Alldeles innanför entrén till caféet i en liten undanskymd och namnlös gränd i de gotiska kvarteren står en bur med en grön papegoja. Det är där jag sitter  på en pinne hela dagarna och iakttar hur människor bär sig åt för att fly sina liv. Mina egna möjligheter är synnerligen begränsade som ni kan förstå, men jag vill inte ha något medlidande. Kanske ville jag det förr, men inte längre. Något har hänt sedan dess.

Ägarinnan står och hänger i baren. Byter musik. Det var trettio år sedan hon tröttnade på caféet. Vid ett av borden sitter en ensam man och dricker sin femte öl. Vid ett annat pratar två män lågmält med varandra, den äldre av dem uttalar något självsäkert för den yngre som lyssnar uppmärksamt. Egentligen vet han ingenting. Men det är tydligen bara jag som känner till det. Jag! En papegoja!

En man kommer in och slår sig ner, beställer en cafe con leche och en croissant men den gamla damen, ägarinnan till caféet, skakar på huvudet. Både croissanterna och mjölken är slut. Det är fredag, klockan är endast halv tre och croissanterna är slut! Mannen håller till godo med en ljummen, svart kaffe och tar fram ett häfte och börjar skriva. Ja, ja, vi har alla våra knep.

Men allt kommer ifatt oss. Springsteen i högtalarna, Born to run, som tur är på låg volym. En kvinna lutar sig plötsligt in genom dörren och försöker prata med med mig. Jag förstår inte vad hon säger, eftersom hon pladdrar på något papegojspråk som hon själv hittat på. Hon väntar sig att jag ska svara. Så ser mitt liv ut. Allt jag har är en pinne att sitta på!

Vi papegojor är tacksamma att prata med. Vi har inga förväntningar på att få någon egen bekräftelse, tar inget utrymme i anspråk utan låter narcissisten utanför buren få fritt spelrum. Lite brödsmulor och gojan sitter där i buren med upphöjt lugn. “Vet du vad han sa då? Han sa att han inte förstod! Är det inte väldigt typiskt? Visst nickar du?… Jag tror att du förstår mer än vad vi människor fattar! Visst var han dum? Snälla, nicka!”

Med åren har jag blivit mer och mer populär här på caféet.  Nuförtiden verkar människor mer intresserade av djur än människor. De vill också få kontakt med levande väsen i rymden. Hellre det än att behöva stå ut med en medmänniska alldeles intill som dessutom talar samma språk. Människorna på jorden tror att levande materia som bor 100 ljusår bort förstår dem så mycket bättre än vad de själva gör, och att de säkerligen också har smartare lösningar på deras problem här på jorden. De kan tydligen lära sig jättemycket av dem. Ju fler ljusår bort de bor, desto intelligentare är de. Och när dessa varelser kommer hit till jorden och äter upp dem, har deras liv äntligen fått den högre mening som alla längtar efter.

“Vad heter du min söta papegoja?” Vad rör sig i ditt lilla huvud? Tala om för mig vad du tycker att jag ska göra?” Jag sitter tyst i min bur. Byter vikt från högerfoten till vänsterfoten, och nickar svagt för att hålla igång hennes monolog och se om hon kommer fram till någon insikt på egen hand. “Vad är mitt livsmål?” Jag kraxar obegripligt. Av erfarenhet vet jag nämligen att om jag delger henne mina funderingar på ett papegojspråk hon förstår, skulle hon omedelbart ifrågasätta mina synpunkter. Bli irriterad för att någon talar om för henne vad hon ska göra. Hon vet väl för fan bäst själv vad som är bra för henne! Kanske är det så.

Så vad vill ni egentligen mig, en oskyldig fågel som ni hämtat från de djupa regnskogarna, burat in och ställt till beskådande i ett undanskymt café på en gata utan namn? Vilket är mitt brott? Varför ska jag straffas med dessa frågor som ingen vill ha svar på? Varför släpper ingen ut mig? Varför vill alla ha mig kvar i buren?

Hallå! … Hallå! Mitt kraxande är en signal, en desperat vädjan till bakterierna som rör sig i avlägsna galaxer på jakt efter föda att skyndsamt bege sig hit för att hjälpa alla vilsna varelser som står här och pratar papegojspråk framför min bur! Låt dem äntligen få uppleva en högre mening!