Crepes med mörk choklad och jordgubbar tillsammans med en cafe con leche på Avinguida de Gaudí 35 i Barcelona, ett stenkast från den kända kyrkan, och jag försjunker i funderingar kring arkitekten Antoni Gaudí som blev besatt av att förverkliga ett av de märkligaste byggnadsverken i modern tid, kyrkan La Sagrada Familia.
Att inte anpassa sig till samtidens idéer gjorde honom odödlig men innebar också en förtidig död. Han gick sin egen väg inom arkitekturen, men det var inte det som bringade honom på fall. Han begick ett mycket simplare misstag.
En elit kan alltid fördra en udda person om denne kan betraktas som ett geni. Gaudís närmast banala misstag var att han var så besatt av sitt livsverk att han inte brydde sig om sin klädsel. Han såg helt enkelt ut som en fattig person, vilket kanske inte framstår som ett större vågspel, men en dag när han skyndade över gatan, förmodligen grubblande över sin skapelse, såg han inte spårvagnen som plötsligt dök upp från sidan och klippte honom i steget. Liggande på gatan i sina slitna kläder såg han ut som en fattig och utblottad man, och det var följaktligen ingen som ville hjälpa honom. Till slut transporterades han till ett sjukhus för obemedlade där han blev liggande obehandlad tills han dog.
Trots byggandet av alla kyrkor i världen tycks människovärdet, som de kristna ofta återkommer till, fortfarande endast utgöras av materiell rikedom. Detta oberoende av alla vackra ord i kyrkorna och hos välbemedlade humanister, vilka inte sällan tjänat en rejäl hacka på sin retoriska altruism.
Kanske är dags att byta metod för att se till att alla får del av det så kallade människovärdet. Eftersom det tycks vara den ekonomiska statusen som avgör människovärdet, torde det väl vara effektivare att utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan människor. Det tror jag är en lösning som känns logisk för alla människor och som flertalet av oss snarast vill ansluta sig till.
Jag skojar naturligtvis! Ingen välgärning är väl mer främmande för oss? Så vad lär man sig av denna berättelse? Förmodligen att fallet Gaudí visar hur viktigt det är att man är välklädd i trafiken. Eller att man åtminstone har något kännetecken – rätt frisyr eller rätt jeansmärke – som visar att man är en statusperson. De flesta har en instinkt som ordnar detta redan innan vi lämnar bostaden för dagens sociala möten, men jag tänker på dem som kanske brinner för en skapande verksamhet så till den milda grad att de glömmer bort sina statusmarkeringar.
Varför hjälper vi inte den fattige mannen på gatan? Är vi rädda att hans fattigdom ska kontaminera oss socialt, som daliter i Indien . Eller är vi övertygade om att den fattige är fattig på grund av brist på entreprenöriellt driv: “I vårt land kan alla lyckas om man bara anstränger sig”. Kanske tror vi att om vi hjälper en fattig så blir vi värddjur åt en sjuklig parasit som suger resurserna ur oss. Eller handlar det om det naturliga urvalet, Darwins “survival of the fittest”? Om vi välvilligt låter den fattige mannen dö på gatan finns det inga möjligheter att hans gener fortplantas, vilket utvecklar och förfinar människoarten?
Gaudí var son till en kopparsmed och började i en yrkesskola för att sedan intressera sig för arkitektur och byggnadsteknik och erövrade tydligen makalösa kunskaper inom dessa ämnen, vilket fick honom att kunna förverkliga sina drömmar på ett nästan ofattbart sätt. Men antagligen hade han inte fått lära sig vikten av att vara välklädd.
Jag tänker inte avsluta med en uppmaning till läsaren att ta vara på sin nästa. Inte så mycket har ju hänt sedan Jesus visserligen hjälpte en och annan fattig, men detta var ju inte inte hans egentliga mission, vilken snarare var att övertyga mänskligheten att först omvända sig för att därigenom upprätta Guds rike. Alltså, först en ändring av sinnelaget som innebär att vi alla sedan vill göra det rätta. Detta var för tvåtusen år sedan. Lustigt nog har alla politiska partier idag i princip samma upplägg: Om tillräckligt många omvänder sig till deras partilinje kommer alla orättvisor att försvinna! Detta gäller tydligen oavsett vilket parti man röstar på.
Jag äter upp min crepes med choklad och jordgubbar, tömmer den sista skvätten kaffe och synar mitt yttre. Jag inser att jag verkligen bör se mig för i trafiken på hemvägen.
Må Gaudí vila i frid!