Juli 2011.

 

För sent inser jag misstaget att landa på Istanbuls flygplats sent på kvällen. Att ta sig direkt från flygplatsen över Bosporen till den asiatiska sidan på natten är inte alldeles självklart. Förr fick man kanske betala en färjekarl för att komma över sundet, idag lämnar taxichaufförer och andra bilägare offert redan på flygplatsen. Man kan lätt avgöra på deras leenden att de är ytterst medvetna om sitt totala övertag i förhandlingen. Alla kollektiva färdmedel har nämligen slutat gå så sent på kvällen. Priset känns alldeles för högt, men en trevlig chaufför erbjuder sig att till ett rimligt pris försöka hinna till sista färjan över sundet.

Jag har rest till Istanbul för att uppleva något som betraktas med stor misstro i dessa dagar – det exotiska. Det exotiska har blivit liktydigt med européernas idealiserande och förtryckande beskrivning av främmande länders kultur i samband med kolonialismen. Detta är en riktig iakttagelse, men misstänkliggjordes samtidigt också människors längtan att i främmande länder och kulturer söka något annorlunda, eller kanske något som gått förlorat i det egna landet?

Den turkiske författaren och nobelpristagaren Orhan Pamuk skildrar i boken Istanbul hur hans bild av barndomsstaden präglats av de bilder som resande européer skapat av staden, både i konsten och i litteraturen, en exotiserande bild av en osmansk kultur. Pamuk konstaterar dock att Turkiet aldrig varit en koloni till Europa och att det därför inte stör honom att västerländska resenärer utnyttjat hans lands historia för att konstruera det exotiska: ”Faktum är att deras rädslor och drömmar är lockande för mig – lika exotiska för mig som våra skulle vara för dem”.

Men det är inte enbart det exotiska som lockar mig i Istanbul utan även stadens melankoli, som Pamuk skriver så vackert om i sin bok. Han resonerar kring ett förlorat ”hem” och ställer intressanta frågor om ursprunget till våra bilder av den egna kulturen. Vad är ”hemma” och vem har försett oss med dessa bilder? Egna minnen och andras återberättande av vår barndoms händelser utgör naturligtvis en viktig del av bilden av det förflutna. Men vem valde alla offentliga ”bilder”: berättelser, foton, målningar, filmer, offentliga byggnader? Hur egen är vår egen kultur? I vilken utsträckning bidrar vi själva med bilder till vår kultur? Lever vi alla i exil i en kultur som andra skapat?

En sista bekännelse: Jag har också rest till Istanbul för att dansa argentinsk tango. Staden är nämligen något av en metropol för argentinsk tango. Orsaken till detta, berättade en tangodansande turk för mig, är att ledaren Kemal Atatürk i sin ivriga strävan att europeisera Turkiet hyrde in tangolärare från Paris på trettiotalet, för att lära invånarna i Istanbul att dansa argentinsk tango! De skulle släppa sin osmanska identitet och bli lyckliga européer…

 

Nattlig odyssé

När vi anländer till färjeläget har kvällens sista färja över sundet redan gått. Istället släpper chauffören av mig och min tunga resväska vid en busshållplats i en Bladerunner-miljö med oöverskådliga vägkorsningar både över och under mig – jag och ett tjugotal nattpendlande turkar – en klick organiskt material i en gigantisk, futuristisk betongkonstruktion. De tittar på mig och min resväska och ler vemodigt och medlidsamt. Jag tänker att jag ändå är på väg för att dansa tango, och de är på väg till jobbet. Jag tycker synd om dem. Vi ler vemodigt mot varandra. Som om vi motvilligt är en del av en rebus vi inte riktigt själva förstår.

Bussen tar sig över bron till den asiatiska sidan, och nöjd med att vara på väg byter jag några ord med en artig man som sitter intill mig. Jag har inte en aning om vart bussen fört mig, när alla passagerare plötsligt går av vid hållplatsen, och chauffören säger till mig att det är ändstationen. När jag frågar honom hur jag kommer vidare pekar han obestämt ut min destination i det kompakta mörkret och säger något på turkiska. Det är bara han och jag kvar på bussen, och han är redan på väg att gå av sitt pass. Han släcker belysningen i bussen, låser dörren och försvinner hastigt därifrån. Jag kan inte förstå hur det kan vara så kolsvart mitt inne i en storstad med över tio miljoner invånare.

Jag släpar min resväska med tangoskorna genom ett övergivet industriområde, där män sitter runt eldar. De följer mina steg med blicken och jag nickar som hälsning. På andra sidan kan jag skymta några gatljus och jag tar dem som riktmärke. Men jag ser samtidigt två skuggor som närmar sig i mörkret. Plötsligt står två unga män framför mig och spärrar min väg. Eldarna flammar runt oss.

– What are you doing here?

Jag tänker att det är märkligt vad man plötsligt kan råka ut för. För ett par minuter sedan satt jag i en upplyst buss tillsammans med artiga turkar, och endast några ögonblick senare står jag ensam här i mörkret, ljusår från civilisationen.

Glöden lyser upp delar av deras ansikten när de tar några bloss på cigaretterna i väntan på att jag ska svara på frågan. Av någon anledning har jag inte vett att bli rädd. Kanske är det en naiv tro på att ingen vill mig illa. Jag är emellertid ganska övertygad att jag ska rånas. Jag kan se deras besvikna ansikten när de öppnar min tunga resväska och tömmer ut mina argentinska tangoskor med mockasula i gruset på den övergivna industritomten. Förresten, de frågade mig på engelska som om de fattade att ingen turk skulle vara så korkad att han gav sig in i detta område på natten.

– I’m here to dance tango, svarar jag.

Det låter som att jag tigger stryk. Men jag kan samtidigt inte låta bli att le åt min absurda replik. De tittar med förvåning på mig. Tar ett bloss.

– Here? säger den ene av dem uttryckslöst och ser sig omkring i mörkret.

– Well, perhaps not exactly here …

Det hela känns som en filminspelning.  De kommer säkerligen att snart tappa tålamodet och säga till mig att lämna ifrån mig mina ägodelar. De pratar lågmält med varandra. Jag gissar att det är ett dåligt tecken.

De undrar varför jag åker till Istanbul för att dansa tango. Jag berättar att staden är känd för sin tango och att det är mitt första besök i en stad som jag alltid velat besöka. De begrundar mina svar, och jag börjar misstänka att jag borde pratat om något annat än tango. De ställer flera frågor som om de behöver information för en kommande lösensumma.

Efter en stund säger de till mig att följa med. De går före i mörkret. Vi passerar mellan eldarna och kommentarer fälls mellan ynglingarna och männen runt eldarna. Sällan har en resväska känts så felplacerad som på denna nattliga industritomt, och jag tänker att jag måste bli bättre i framtiden på att värdera taxichaufförernas offerter. Om det blir någon framtid.

Snart är vi framme vid en väg som slutar där vi står, och en av dem tar fram en mobiltelefon och ringer ett samtal. Vi väntar på något, under tiden fortsätter vi att prata om Istanbul och tango. Fortfarande vet jag inte vad de har för planer.

Inom kort dyker det upp en bil, och när den närmar sig liknar den en taxibil. Den stannar, en man kliver ur och öppnar bagageluckan. Kanske kommer han nu att uppmana mig att krypa ner där. Man har ju sett hur det går till i kriminalfilmer.

Men istället lyfter han upp min resväska och lägger ner den försiktigt i bagaget. De två killarna önskar mig lycka till med tangon och jag tackar dem för hjälpen. Vi skakar hand.

Bilen rullar iväg och chauffören undrar vart jag vill åka. Jag lämnar adressen till pensionatet där jag bokat rum och han sätter på taxametern, jag sjunker ner djupt i sätet. Taxibilen stävar fram genom Istanbuls natt, stadens ljus flimrar förbi. Klockan börjar närma sig tre på natten och jag tittar ut genom rutan och förundras över ett fenomen som jag stött på även i de mest avlägsna länder – att människor är hjälpsamma mot främlingar. Det finns något stort och vackert och trösterikt i detta.

 

 

Exotisk skärva

Frukosten serveras på tangopensionatets takterass med utsikt över Bosporen och jag sitter tillsammans med de nya bekantskaperna Maria från Italien och Maria från Kreta. De är också här för att dansa tango och vi bestämmer att äta middag tillsammans på kvällen. Maria från Kreta ler stort mot mig, hon verkar frimodig och initiativrik. Jag funderar på vad hon kan ha för planer för min vistelse. Själv känner jag mig mest tacksam över att fortfarande vara i livet och få sitta på en takterass och blicka ut över havet.

Efter frukosten promenerar jag utefter stranden i Fenerbahçe på den asiatiska sidan, där yachtklubbarna och tennisklubbarna trängs med varandra. Varje kvadratmeter är inmurad för något privat rekreationsändamål och strandremsor har inhägnats och man måste köpa biljett för att svalka sig i havet.

Mitt i detta entreprenörernas paradis blir jag stående inför åsynen av vad en vän av ordningen kanske skulle kalla en skamfläck. En ynka liten stenig del av stranden har undgått den entreprenöriella drömmen och några slitna småbåtar ligger uppdragna på land bland drivved och annan bråte. En äldre man ligger i skuggan under sin gamla träbåt och drevar skrovet i lugn och ro. Bredvid honom står en stor koffert, som ser ut att ha flutit iland från en förlisning på fjärran hav i en svunnen tid.

Hur kunde denna exotiska skärva från ett annat universum, en annan tid, ha undkommit lantmätaren? Eller är dessa ynka hundra kvadratmeter en eftergift till stadens övriga tretton miljoner invånare, för att legitimera entreprenörernas privatisering av stranden?

När jag är på väg tillbaka har mannen under båten lagt ifrån sig verktygen och verkar slumra. Hans sömn utstrålar en sådan fridfullhet att kosmos liksom står stilla. Som om han också är en del av en rebus.

 

 Sevärdheter

Nästa dag köar jag till Istanbuls världsberömda sevärdheter. I Hagia Sofia ska enligt berättelserna de jordiska och himmelska krafterna mötas. Jag söker stämningen men den vill inte komma mig till mötes. Ingenting händer. Som sekulariserad västeuropé är man väl knappast öppen för något mirakel, det andliga har förstummats och ledan har blivit det naturliga tillståndet, men ändå… Något borde jag väl känna. Jag kommer att tänka  på flickan i Blå moskén som  stod bredvid mig och tycktes uppleva ett alldeles särskilt möte.

 

 

 

Vi tittar oss omkring genom våra kameror. Vad är det vi ska se? De ”ansvariga” för Hagia Sofia har förstått besökarnas belägenhet och i pedagogisk nit fotograferat just den interiör vi ser framför oss och ställt enorma förstoringar mellan oss och bildens motiv. En viss förvirring uppstår när man konstaterar att fotografierna är snyggare än de verkliga motiven, vilka inte är möjliga att efterbehandla i Photoshop.

 

 

 

Dagarna går och jag tänker att jag måste hinna med de andra sevärdheterna i staden, så jag beger mig till det berömda Topkapipalatset, sultanens residens. Vi köar in till det välbevakade palatsets slutna värld, en dröm om det idylliska hemmet, ett stillastående hem med inlåsta, dyrbara ägodelar. En plats dit fiender inte ska kunna tränga in. Uniformerade vakter ser till att vi inte kommer för nära de ovärderliga föremålen, som en gång varit sultanens.

Många av oss ser måttligt intresserade ut. Någon köper en glass. De flesta följer håglöst turistpilarna på marken. Jag börjar känna mig mätt på det ”dyrbara” och tänker på något som Nietzsche lär ha sagt: ”Allt som har ett pris är ingenting värt”.

Då väcks vi oväntat ur vår tristess! Genom en valvbåge möter vi ett glittrande Bosporen och vi tittar alla plötsligt drömmande ut över sundet. Intuitivt förstår vi att där nere har de seglat, de som längtade ut från det instängda, de som drömde om att få styra över sitt eget liv. Men där seglade även en Odysseus på väg till kriget och på väg hem igen. Hemkomsten till Penelope som under dessa tjugo år inte känt begär efter någon annan. Återigen en berättelse om hemmet som det ursprungliga paradiset, priset för den som övervunnit krigen och dödat alla konkurrenter.

Men havet ligger under oss som en oskriven, glittrande sida i en egen berättelse.

 

 

 

Hemfärd

Det är Marias sista tangokväll – klockorna mäter tiden även över haven. Hon har bestämt att dansa till gryningen och omfamningen är tätare och klänningen vacker. Den vemodiga tangomusiken sjunger om förlorad kärlek, medan båtarna stävar genom sundet. Vi dansar utomhus, så nära vattnet att man kan sträcka ner handen över den låga stenmuren och svalka den. Natten är ljum, båtarnas lanternor rör sig runt oss som ett sakta snurrande kosmos och kvinnorna fläktar barmen med solfjäder.

Före gryningen återvänder jag till pensionatet. Jag somnar snart och drömmer att någon knackar på min dörr. Någonstans i mitt omtöcknade tillstånd får jag för mig att det är Maria som knackar. Kanske överväger jag vad det skulle innebära om jag öppnar dörren. Sedan minns jag inget mer.

Dagen efter vid frukostbordet berättar min italienska väninna att Maria rest tillbaka till Kreta och att hon knackade på min dörr, när hon kom tillbaka från dansen för att säga hej då. Vi har inte bytt adresser och jag vet egentligen inget om henne. Vad hade hänt om jag öppnat dörren? I mitt inre sitter jag under ett olivträd på den kretensiska landsbygden och äter fetaostsallad, bryter bröd och dricker vin, och i bakgrunden vandrar betande åsnor. Kanske tar jag en tupplur i skuggan. Förresten, var hon inte en yrkeskvinna i staden Heraklion?

Jag uppskattar verkligen denna takterrass med den vidunderliga utikten. Maria från Italien avbryter mig i mina funderingar och frågar när jag ska resa hem.

Bosporen glittrar. Jag drar på svaret. För ett kort ögonblick får jag för mig att jag är ute på en ändlös resa som aldrig kommer att ta slut, att jag är nomaden som stannar så länge jag finner det nöjsamt men packar mina få tillhörigheter i samma ögonblick som ledan återvänder.

Men den inre kalendern armbågar sig pliktskyldigt fram genom dagdrömmarna och pekar på ett datum, dagen då jag ska vara tillbaka på jobbet. Jag mumlar något till svar.

Men man vet aldrig. Något kanske händer innan dess.

 

 

MORGAN SVENSSON