Han var på väg hem från närlivsbutiken med en kasse som innehöll några potatisar och ett paket med sex ägg. Hemma i kylskåpet hade han en liten bit ost och han såg fram emot stekt potatis, ägg och panerad ost. Det duggregnade, men han hade bara ett hundratal meter innan han var hemma. Han fällde upp kragen på jackan. Tråkigt helgväder, men å andra sidan hade han inte så mycket för sig och tänkte väl sitta hemma och greja med något. Plötsligt stannade han på trottoaren av någon anledning som han själv inte var klar över.

Han såg sig omkring. Det var som om kroppen hade registrerat något som han själv inte lagt märke till, och han blev stående på trottoaren mitt emellan närlivsbutiken och hemmet. Visst fanns det något på gatan som inte brukade finnas där. Men vad var det?

Han tittade tillbaka varifrån han kommit men kunde inte upptäcka något särskilt: hållplatsen där han varje dag klev på bussen till jobbet, en närlivsbutik med några flaggor som gjorde reklam för glass, en papperskorg och på andra sidan gatan en pizzeria där några kvinnor satt på uteserveringen under en markis och drack öl, rökte och hostade. När han vände sig om och granskade vyn åt andra hållet såg han endast en äldre man, som passerade korsningen med sin hund på väg in i parken. På himlen såg molnen lika gråa ut som åt andra hållet. Märkligt, allt såg ut som det brukade, där verkade inte vara något särskilt att upptäcka. Han blev stående och råkade blunda ett ögonblick.

Det var då han uppmärksammade vad som fått honom att stanna. Där var ett ljud som inte brukade finnas där. Men vad var det egentligen för ljud? Visst lät det bekant på något sätt, men ändå främmande. Ljudvågorna försökte liksom sakta arbeta sig fram mot hans medvetande. Det hörde inte hemma på gatan och han hade svårt för att identifiera ljudet och sätta ord på det. Det var som ett slags surrande ljud… nej, kanske inte surrande, snarare som en katt som spann… nej, nej, inte det heller. Men det var ett återkommande, rytmiskt ljud… nästan som ett suckande. Han kände så väl igen det, men ändå ville informationen inte riktigt tränga fram. Ljudet var förhållandevis högt och tydligt, så det var inte av den anledningen som han hade svårt att hitta ord för vad han hörde. Det var som att det saknades något i hans hjärna, en funktion som kunde sätta ord på sinnesintrycken. Ett obehag drabbade honom. Hade han fått en liten stroke utan att han lagt märke till det! Men så obemärkt kan det väl inte gå till? Han slog bort tanken och fortsatte sina funderingar. De var nästan som att ljudet kom från en parallellvärld någonstans i universum. Men sånt trodde han inte på. Konstigt, orden hade verkligen fastnat, de kunde inte nå fram.

Han höll påsen med potatisarna i ett stadigt grepp och var på väg att strunta i ljudet och istället fortsätta hemåt, då fördämningen i hans hjärna plötsligt brast och all information åter fanns tillgänglig för att sortera och namnge intrycken.

Kunde det verkligen vara på det sättet…? Han stod helt stilla och koncentrerade sig för att lyssna förutsättningslöst. Nu förstod han varför han haft svårt att hitta orden. Men ute på gatan … det var ju ett knulljud!

Han höll andan och lyssnade. Jo, visst var det några som höll på. Han såg sig försiktigt omkring. Ljudet kanske inte var så högt men ändå väldigt tydligt och hörbart ända ute på gatan. Han tittade på kvinnorna som satt på uteserveringen, men att döma av deras kroppsspråk hördes det antagligen inte dit. Å andra sidan var det kanske inte många ljud som kunde överösta deras kraxande.

Hur länge kunde han stå kvar där och lyssna? Om några personer kom gående skulle de tro att han stod och tjuvlyssnade. Han såg sig omkring men ingen var i närheten så han behövde inte oroa sig. Han sneglade uppåt fasaden för att se vilket fönster som stod öppet, men alla var stängda. Konstigt att ljuden kunde gå rakt igenom väggarna och höras så tydligt, trots att de samtidigt var så milda och nästan svaga.

Det var verkligen motsatsen till ett hetsigt knullande med åtföljande utrop … det var mer som ett lugnt vaggande. Ett stilla vaggande som var så entonigt repeterande, att det nästan framstod som en meditation. Han stod stilla med ögonen nästan slutna … Som om det de höll på med var avsett att sekund för sekund sprida sig som en mild vällust i kroppens alla celler… Det lät nästan overkligt … som ett erotiskt möte som följde en gyllene formel, en formel som kunde dra ut på aktiviteten i evighet. Som att de lämnat allt bakom sig och stängt dörren för att aldrig mer återvända.

Han vände sig om för att se om det möjligtvis kunde komma från fastigheten på andra sidan gatan. Visserligen kunde han nästan svära på att de höll på högst några meter från där han stod, men å andra sidan kunde det ibland uppstå märkliga akustiska fenomen som lurade även den mest övertygade. Men inte heller på byggnaden tvärs över gatan kunde han upptäcka något fönster som stod öppet.

Ljudet fortsatte i samma lugna tempo, som om paret inte alls tog hänsyn till världen och alla människor som fanns runt omkring, och han började sakta irritera sig på deras uppträdande. Självklart fick väl folk knulla hur de ville men det var ju inte säkert att alla var intresserade av att lyssna till deras stönanden. Det kostade ju inte så mycket att ta lite hänsyn till andra, som kanske råkade ha annat för sig vid det detta tillfälle än att just knulla. Om man till exempel lagade mat måste man ju inte göra det på ett sätt som involverade alla andra. Som att man skulle stå i fönstret och läsa receptet högt ut över gatan, om och om igen.

Det rytmiska stönandet ändrade varken volym eller intensitet ens för en sekund. Det var så förbannat stabilt att det nästan var övernaturligt! Som om de var några jävla knullmaskiner! Kanske var det något tantriskt New Age-flum de höll på med. Knulla sig hela vägen till paradiset eller något sådant! En livslång resa. Jobbar de inte? Det måste väl finnas något annat i livet än att bara knulla! Så jävla fattigt! Vart var människan på väg? Och förresten, hur gick arbetsdelningen till nuförtiden? Vissa jobbar skiten ur sig hela veckorna, år efter år, under tiden som vissa andra bara ligger och knullar – knullar för alla dem som arbetar så mycket att de inte ens orkar få upp den! Dessutom till en skitlön som inte räcker till annat än potatis och en ostskalk, och ett ägg. Fy fan!

Han stod kvar och vred sig runt och bytte fot flera gånger men kunde ändå inte bestämma sig för att gå därifrån. Han tittade på påsen med potatisarna och äggen, vände sig om för att se om inte någon person kunde komma, så han fick anledning att ta sig därifrån, men av någon märklig anledning var det plötsligt inte en käft som råkade ha något ärende på den annars så livliga gatjäveln.

Han började sakta inse att med denna stabila och lågintensiva rytm skulle inget avgörande inträffa på många timmar, och om han inte lyckades ta sig därifrån skulle han få stå kvar där på trottoaren hela eftermiddagen, kvällen och säkert hela natten med sin förbannade påse. Hela livet hade han utbildat sig och jobbat för att längre fram få njuta av livets goda. Långa arbetsveckor för att avnjuta en ostskalk på helgen? Var det hans liv – en ostskalk?

Han undersökte återigen husfasaden med blicken för att kanske upptäcka en ventil genom vilken ljudet trängde ut på gatan men utan något resultat denna gång heller. Det var ett mysterium! Var det någon som skojade med honom?  Eller dolda kameran? Han såg sig omkring, böjde sig ner och kikade försiktigt in i bilarna som stod parkerade vid trottoaren. Men alla förnuftsmässiga lösningar avlöstes av det osvikliga, rytmiska stönandet som liksom hånade alla hans försök att behålla fattningen. ”Det kan väl för helvete vara dags att sluta nu… eller åtminstone vila en stund!”, utropade han tyst för sig själv.

Han tog uppgivet några obeslutsamma steg, än åt ena hållet, än åt ett annat. Plötsligt när han snurrade omkring på stället tyckte han sig uppleva att ljudet skiftade en aning i styrka och han fortsatte att flytta sig inom de ynka kvadratmeter som det kunde handla om. Mycket riktigt, när han stod nära husfasaden upplevde han att det var som om ljudet kom från väggen rakt bakom honom. Han vände sig om och granskade fasaden med nyväckt hopp. Han bestämde sig för att lugna ner sig och mer metodiskt granska det område som han lyckats ringa in: inget fönster öppet, ingen ventil, inga sprickor i väggen, nära fasaden endast en parkeringsautomat. Parkeringsautomat.

Han hade väl sett den tidigare men ändå inte. Han tog ett steg fram mot maskinen och lyssnade. Han hörde då stönandet tydligt, tydligare än tidigare. Han gick sakta runt automaten och kunde lokalisera att ljudet faktiskt verkade komma från denna. Han betraktade tingesten oförstående. Tanken att parkeringsautomaten på något sätt skulle vara förbunden med ett utrymme under gatan eller fastighetens källare verkade lite långsökt, samtidigt som det ändå skulle kunna vara möjligt att paret hittat ett källarutrymme under trottoaren. Men på vilket sätt skulle automaten ha förbindelse med källaren så att ljudet fortplantade sig upp i apparaten? Kanske via elledningen? Låg de alltså och knullade i ett hålrum under hans fötter?

Han gick fram till automaten och lade örat tätt intill. Ljudet hördes plötsligt väldigt tydligt. Knulljudet kom verkligen från parkeringsautomaten! Han förstod ingenting. Hur var det möjligt? Han flyttade örat utefter maskinens sidor och upptäckte att framsidan var den plats ljudet hördes allra tydligast. Han tryckte örat hårt mot springan. Därinne i maskinen pågick det! Det fanns inga som helst tvivel längre! Ljudet hade en fast men lugn rytm utan minsta skiftning. Som om den stadigt underhöll den där stilla, växande lusten. Han lyssnade på de utdragna suckarnas jämna takt och förstod att paret hittat platsen där de skulle stanna kvar i en stillsam extas för resten av livet, till världens undergång. I en parkeringsautomat?

Vad skulle han göra, nu när han hittat källan? Han kunde ju inte bara gå hem och steka potatis. Borde han göra någon uppmärksam på vad som höll på där under jorden och sedan agera tillsammans för att kanske komma till rätta med det som höll på. Där fanns ju eventuellt en risk att allt inte gick rätt till. Båda kanske inte var med på det till exempel. Saken borde säkerligen kontrolleras. Samtidigt ville han inte vara den som ensam skötte utredningen. Egentligen var han på väg hem för att äta och hade ofrivilligt hamnat i en situation, där han plötsligt blev ansvarig för att ärendet hanterades korrekt. Visserligen var det bara han som upptäckt vad som pågick, så han skulle utan vidare kunna gå hem och strunta i det han hört. Samtidigt var det något oförskämt i detta att låta knulljudet sprida sig ut på gatan, och genom en parkeringsautomat, vilken ju användes av vanliga människor som var helt oförberedda på vad som skulle möta dem när de närmade sig maskinen i god tro.

Han såg sig omkring. Det här var inte hur han tänkt sig helgen.

Men sakta började ljudet skifta karaktär. Ljudet var visserligen hela tiden detsamma men något i hans perception började förändras.

Från att ha varit ett tydligt knulljud övergick det till att låta mer som ett mekaniskt ljud. Han lade örat mot springan igen. Han andades så svagt han kunde för att skärpa sin hörsel. Troligtvis orsakades ljudet av någon mekanism som hängt upp sig. Det verkade som att hjulen som levererade pappersbiljetten snurrade för att skjuta in biljetten i springan men inget papper kom ut. Proceduren upprepades gång på gång med några sekunders intervall.

Hela situationen föreföll honom ytterst märklig. Inte kunde han ha tagit miste på dessa helt olika ljud! Han lade återigen örat intill maskinen för att försäkra sig om att det verkligen var rätt uppfattat av honom, och sedan avlägsnade han sig några meter från apparaten och lyssnade på det avstånd där han tidigare stått.

Han hörde tydligt hur maskinen hakat upp sig och inte alls lät som ett knullande. Han kunde väl inte ha misstagit sig så fatalt! Han blundade och ansträngde sig för att få det att framstå som något annat än en trasig maskin, men det ville sig inte riktigt, vilket gjorde honom en aning osäker på att han verkligen var på rätt väg. Men efter en stund avtog hans koncentration och tankarna for iväg, och då… då hörde han plötsligt knulljudet igen! Han vända sig blixtsnabbt om. Visst var det automaten! Visserligen bytte ljudet gestalt nästan omedelbart efter att han vänt sig mot maskinen igen, men nu var han helt säker! Äntligen hade han hittat förklaringen! Tyvärr kunde han inte själv styra mellan de två sätten att uppfatta ljuden. Ju längre han stod kvar där desto svårare blev det att framkalla knulljudet igen, vilket gjorde honom lite missmodig. Men saken var äntligen avgjord!

Skönt, då behövde han inte längre ta ansvar för att aktiviteten utreddes.

Axlarna sjönk ner och han rättade till kragen på jackan som veckats när han pressat örat mot parkeringsautomaten.

Han vände ryggen mot maskinen och lät blicken vandra. Vart var han på väg?

Det plingade i dörrklockan till närlivsbutiken när ett barn kom ut med en glass i handen och från uteserveringen hördes gemytliga skratt. Det såg ut som att det var bättre väder på gång. Det hade slutat regna och han kom att tänka på att han ju var på väg hem för att steka potatis och ägg och panera en bit ost. Det skulle bli gott, han kände sig hungrig. En solstråle bröt fram mellan molnen och han knäppte upp jackan i halsen och gjorde sig beredd att gå därifrån. Så tog han ett par bestämda steg, men stannade plötsligt. Han ville göra ett sista försök att höra det där ljudet igen.

Han stod helt stilla med påsen i handen. Blundade. Han höll andan och koncentrerade sig. Försökte se paret framför sig. När de höll på. Och den regelbundna pulsen, den utdragna sucken…

Men förgäves, det var som förgjort.

Det enda han hörde var hjulen som snurrade, och snurrade…

 

 

Av: Morgan Svensson