När jag slagit mig ner på den lilla uteserveringen på Carrer Roger de Flor 130 i Barcelona,  undrar jag vad som fick mig att stanna till här. Är det något som nämligen utmärker caféet, så är det väl att stället saknar just de egenskaper som skulle bidra till att det utmärker sig. Förmodligen ett bageri och café för de boende i kvarteret och utan anspråk på att försöka locka till sig flanerande turister. Men samtidigt undrar jag också: Varför inte här? Varför tvångsmässigt söka ett café som är speciellt och skiljer sig från de andra? Varför alltid diskriminera det som är vanligt?

Tänk att man döpt gatan Carrer Roger de Flor efter en  man som på 1200- talet tydligen lystrade till namnet Roger Blomma!  Låter gulligt och knappast så macho. Var han en poet kanske? Eller en stor konstnär som älskade att utsmycka sina målningar med rosor och liljor? När jag kollar upp honom visar det sig emellertid till min förvåning att han var en hejare på att ha ihjäl människor mot betalning.  Han var en framgångsrik tempelriddare och frejdig entreprenör som aldrig drog sig för att erbjuda sina tjänster för den som betalade honom bra för att sprida död och förintelse omkring sig. Ju fler döda desto mer betalt.

Kan det ha varit så att hans namn kanske fintade motståndaren? När “fienden” fick höra att de  anfölls av en person som hette Roger Blomma kanske de började skratta och sänkte garden för att i nästa ögonblick få en armborstpil genom hjälmen! En sådan känd och respekterad person måste säkerligen haft ett valspråk. Man kan undra vilket. Kanske “Allt för Gud och pengarna”.

Det är skönt att få en liten stund att sitta i skuggan med just denna typ av fantasier, det vill säga när hjärnan drar ut på upptäckarstråk, utan att man själv vet vart tankarna leder. När jag just kommer på mig själv med att fundera över om tiderna verkligen förändrats, i grund och botten, avbryts jag plötsligt av en oväntad audiell upplevelse av närmast episka mått.

Alldeles intill mig hör jag en mansröst med stor kraft och karisma. Associationerna blixtrar i huvudet på mig och jag letar i de hjärnstrukturer, där mitt audiella arkiv länge legat tyst, bedövat av samtidens artificiella brus. Jag vet att jag hört rösten tidigare. En stor talare, av historisk magnitud. Rösten har en retorik och ett uttryck som numera är sällsynt. Kraften i rösten  väcker mig till liv i julivärmen.

När jag tror mig ha identifierat rösten,  ångrar jag mig omedelbart, då ett annat alternativ plötsligt dyker upp som en mer tänkbar kandidat. Men så ångrar jag mig återigen. Till sist hittar jag i alla fall personen i mitt arkiv, eller rättare sagt personerna. Det var detta som gäckade mig. Rösten är en perfekt kombination av två stora historiska talare, Hitler och Mussolini! Rösten har Hitlers korthuggna dovhet som plötsligt exploderar i aggressiva bombardemang, som slår ner som artelliexplosioner omkring mig, där jag hukar med min croissant i handen. Innan röken från explosionerna skingrats kommer korta smattrande salvor från Mussolinis verbala kulspruta och jag är beredd att hissa min vita servett.

Med viss ansträngning konstaterar jag att språket inte är tyska, men hans fabulösa retorik reducerar språket till en ointressant detalj i sammanhanget. Jag förstår inte vad han säger men inte heller den detaljen stör mig – jag är villig att följa den mannen i döden. Tveklöst har han en vision som vi alla borde ansluta oss till. En sådan röst som denna dag ljuder över gatan Roger de Flor i ett småborgerligt kvarter i Barcelona borde lätt kunna få med sig massorna i strid för ära och rikedom.

När han skickligt sänker rösten för att få lyssnaren att spänna sina öron till det yttersta och inte missa något väsentligt, kan jag uppfatta att språket mer låter som italienska och jag ser den skallige, undersätsige  italienaren framför mig. Men nej, det är inte italienska heller, troligtvis katalanska. Men rösten låter verkligen som en perfekt mix av Hitler och Mussolini. Som om en skicklig samplare och entreprenör lyckat hitta den perfekta fusionen av de två och prövar den i dag här på  gatan Roger de Flor för att se om massorna ansluter sig och kräver att få gå i krig för ära och upprättelse, innan han sedan levererar produkten till sin kund. Och det kan vi väl alla lista ut vem det är.

När min hjärna kommit så här långt i sin ansträngning att identifiera rösten, vänder jag mig åt sidan för att beskåda denna fabulösa talare. I min förvirring har jag inte hunnit att bygga upp någon förväntning på hur denne magnifike talare borde te sig för sin publik. Men visst, en purpurmantel över axlarna och en krona på huvudet hade inte förvånat mig. Även en tungt dekorerad militäruniform hade gjort talaren rättvisa.

Ändå blir jag inte förvånad när jag upptäcker att mannen som  levererar detta osande tal genomsöker en av de stora sopbehållarna som står här i gathörnet av Roger de Flor och Gran Via de les Corts Catalanes. Med smutsig skjorta, lortiga byxor och ett fanatiskt uttryck i ansiktet söker han hetsigt igenom skräpet på jakt efter något ätbart eller säljbart, samtidigt som historiens vingslag dånar från stora, mörka örnvingar ur hans mun och ut genom gatorna i kvarteret.

Spontant tänker jag att han naturligtvis har en störning av något slag. Ingen vettig människa skulle väl bete sig på ett sådant sätt. Eller så är han bara förbannat trött på sin fattigdom, över den orättvisa som inte längre ens får kallas för orättvisa. Tänk om han lyckas sätta massorna i rörelse! Hade inte Hitler också en störning? Mannen som just nu lutar sig ner i sopbehållaren  kanske bara behöver någon som bekostar honom en spinndoktor och ett kampanj-team.

Hoppas att jag hinner äta upp min croissant!